När vi formar ord för andra – våga stanna i nuet

När vi formar ord för andra – våga stanna i nuet

Ibland känner jag mig förlorad i farten.
Som att jag står utanför mig själv, min kropp, mitt liv och ser det hända
Som att en del av mig, är på autopilot, fast i livstempot. Samtidigt som en liten del av mig har motståndskraft att stanna upp, reflektera och inse att något inte stämmer.

Det är den känslan som har varit ett av mina största varför i min yogapraktik och självutforskning i alla dessa år. Känslan av att vilja hitta bort från autopilot, till nuet, min version av nuet
Hitta tillbaka till min sanning
För den är inte försvunnen, det är bara jag som glömt. Jag som blivit medsvept i borden, jämförelser, rädslor och övertänkande.

I det lilla utrymmet, det ögonblicket av ihågkomst att jag har makten att välja, att forma, att skapa mitt liv och mina vanor tog jag paus
Klev ut ur loopen
Valde stillhet
Omgav mig av tystnad, och tid
Och lyssnade in, kände in

När jag är med mig själv, när alla olika delar av mig kommunicerar med varandra upplever jag det som bilder, färger, känslor, ljud, smaker, lukter, minnen. Väldigt sällan pratar jag med mig själv i ord.
Och det behövs inte, för jag vet vad den färgen betydde nu när den kom upp för mig, eller vad i det minnet som har fastnat. Jag förstår den specifika kroppssensationen i magen, eller vad den asymmetriska, flerfärgade formen har för innebörd.
Det är när jag ska försöka förmedla det till någon utanför mig som jag behöver sätta ord på den rika upplevelsen som är min inre dialog.
Och jag tror att det är samma för alla.
En del har finslipat den inre dialogen, och har det mångfacetterade språket som modersmål. Andra stängde av den kanalen för länge sedan, och behöver tolk och lexikon för att förstå.

Där kommer yoga in för mig igen, hela smörgåsbordet som är yoga.
Den fysiska delen som hjälper mig in i kroppen, och in via kroppen. Där jag får utforska mina förmågor och begränsningar. Där jag bjuder in mina fysiska sensationer, istället för att döva, och stänga ute.
Men också den reflekterande delen, där jag observerar sensationerna, likväl som mina beteenden, impulser, känslor och tankar. Ibland bara är jag med dem, ibland tolkar dem och spårar till mönster och vanor.

Vad jag blir påmind om i min tystnad är hur bråttom jag har att omvandla allt det rika som pågår på insidan, till sammanhängande och tillgängligt språk för alla på utsidan.
Jag är sån, gillar att prata, gillar att dela, gillar att höra andras syn på saken. Det ger mig något att reflektera över, prata om, tänka på och utvecklas med. Men när jag förbereder mig för att berätta för någon annan, översätta och förklara, är jag inte längre i nuet.

Jag tror på samhörighet, på samverkan och kraften i att vi delar med oss.
Jag gillar att prata med alla er i olika kanaler, få höra djupa livsomvälvande resor. Lika mycket som att någon ser en rolig GIF som får dem att tänka på mig, och så vips! ligger den i min inkorg på instagram.

Och min yogapraktik just nu är att lita på att min kontakt med omvärlden finns kvar även om jag inte delar allt, direkt.
Att inte fastna i den FOMO (Fear of missing out) som sociala medier ibland väcker inom mig. Att om jag inte delar nu kommer jag glömma bort, inte ha något att säga sen. Bland stories, bland alla aviseringar som påminner mig om att jag ska svara inom en timme för att få bra poäng, bland alla som ska dela (jobba) gratis, visa upp sig, skrika högst.

Min praktik är att gå till platsen där jag kommunicerar med mig själv i realtid. Känna, titta, lyssna.
Uppleva och vara i nuet
Stanna i det, med mig själv
Lita på att det är tillräckligt
Att jag är tillräcklig
Och sen kommer allt annat flyta på från det

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny