Missfall, sociala medier och att inte gå in i väggen

Missfall, sociala medier och att inte gå in i väggen

Jag har var väldigt öppen om vår IVF-resa från början. Det blev en så stor del av mitt liv, tog så mycket av mina tankar och min energi att jag inte visste hur jag skulle hålla det inne.
Det har ju liksom påverkat allt. Här om dagen sa en vän till mig att min själ är mer ledsen nu är när vi träffades för några år sedan, det är nog både sant och inte. Jag uppskattar småsakerna mer, och älskar vår vardag. Men ja, jag känner också ofta sorg och uppgivenhet.

Jag inser också såhär i efterhand att jag tog lätt på hela IVF-grejen. Det skulle ju räcka med ett ägg sedan var vi gravida, vi har ju blivit hjärntvättade i skolan om hur en hon och en han ens bara tittar på varandra utan kondom så blir de gravida.
Flera år in i resan har det inte hänt, and I promise you som vi tittat på varandra.

I och med min öppenhet har många skrivit, tackat för att jag pratar om det men också gett fantastisk support och det finaste i människan kommer liksom fram när vi möts i verkligheten. Det blev dock väldigt mycket när varje försök bommade och till slut orkade jag inte med fler sprutor, hormoner och misslyckade försök. Än mindre att prata om det.

Så vid förra äggisättningen fick vi äntligen lite medgång, ägget fäste och vi blev gravida. Men efter några veckor slutade hjärtat slå.
Och det känns så sjukt
Så orättvist
Så jävla taskigt
Martin försökte hålla fast vid det positiva att vi faktiskt blivit gravida, men för mig var det mer som en käftsmäll. Varför ens låta oss bli gravida om fostret skulle tas ifrån oss?
Och jag vet inte vem jag ställer den frågan till, det är ju inte en läkare, gud eller entitet som sitter och bestämmer. Men mitt i uppgivenheten ville jag bara skylla på någon, skälla på någon och få vara lite jvla arg.

Samtidigt så har jag jobbat på, hållit i gång och kört vidare.
Deadlines som ska passas, klasser att hållas och utbildningar att leda.
Jag har inte vetat hur prata om det här, till en början ville jag inte ens det. Jag behövde sätta på locket för att orka fortsätta.
Men också för att det känns så överdrivet att vara såhär fruktansvärt, bedövande ledsen.
Allt jag har velat är att skrika, slå, sova och gråta.
Det har känts ologiskt och överdrivet.
Fostret hade ju bara blivit några veckor, jag hade inte hunnit känna något än. Så är det inte lite väl stark reaktion?

Stressnivån har alltså varit ohälsosamt hög på senaste och därför är det så skönt att nu trappa ner. För att låta mig själv vila. Men också tillåta mig själv att vara precis så ledsen, arg, trött som jag behöver vara för att läka det här.

Yogaadventskalendern fortsätter som planerat till den 24:e december, efter det tar jag en paus från sociala medier och jobb och återkommer i januari. För att ladda batterierna för att orka med allt kul som kommer 2020.

Tack till alla ni söm hänger med mig i alla kanaler. För ert engagemang, att ni delar med er av era resor och för att jag får vara en del av dem.
För stöd, pepp, inspiration och mänsklighet.
Ni är grymma.

Detta inlägg har 3 kommentarer

  1. Känner med dig och er fastän jag aldrig kan förstå hur det känns. Önskar dig mindre sorg framöver hur det än kommer att bli ❤️❤️❤️

    1. Tack så mycket Isabell, sorg kommer komma, när jag släpper fram det flödar det vidare och lämnar mig lite starkare och visare. Men jag hoppas såklart också på mer glädjande utgång nästa gång <3

  2. Jag är så ledsen för er skull. Det spelar ingen roll hur kort eller lång tid man varit gravid, för mig blev jag mamma den stund det blev ett plus på stickan! Det är inte på något sätt överdrivet att känna en stor sorg över det liv som inte längre fick levas, både det lilla barnets liv och ert. Hedra det, låt er sörja. Jag vill alltid ge pepp först, men jag känner att ni nog allra mest bara behöver kärlek. Den har ni! Ta hand om er nu – vi andra finns kvar när ni är redo <3 kramar

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny