Min förlossningsberättelse

Min förlossningsberättelse

Ni är några som frågat om (och en enträgen som insisterat på att få 😉 ) en förlossningsberättelse. Efter 3 veckor har jag (så mycket som det nu går) landat och hittat tid och ro att skriva ner den, så här kommer min, Martins och Ottos förlossningsberättelse.

Förlossningen i korta drag:

Förlopp: 27 timmar
Vikt: 3700g
Längd: 54 cm
Bedövning: Syrgas, EDA + bäckenbottenbedövning
Annat: Klippt och sugklocka

Nedräkning

Jag var beräknad onsdag 13:e januari men dagen kom och gick utan ens det minsta tecknet på att dra igång. I Sörmland har man efter SWEPIS-studien som rutin att undersöka gravida 41+0 och erbjuda igångsättning. Så jag blev inbokad på igångsättningssamtal 20:e januari men valde att be om hinnsvepning den 18:e och får en till hinnsvepning den 20:e istället för att bli igångsatt, i förhoppningen om att förlossningen skulle starta av sig självt.

Latensfasen

Den 21:a januari runt 20:00 ska jag gå och lägga mig, jag hinner knappt komma i horisontellt läge innan jag hör (och känner) ett starkt PLOPP och mitt vatten går. På grund av gravidnästäppa har jag inte sovit på typ 48 timmar och är helt slut så det känns som det absolut sämsta läget – men samtidigt vill jag bara att han ska komma ut.

Vi har Nyköpings lasarett som tilldelat sjukhus. Efter att ha gått på ultraljud och andra undersökningar där känner jag mig trygg med personalen och vill föda där så ringer och säger att vattnet har gått och att jag har ca 2 värkar per minut. ”Ring när det blir 3 värkar per minut. Om det inte har kommit igång imorgon kommer du in 08:30”.

Jag tar på mig TENSen och hoppas jag kan få lite sömn innan vi ska åka in. Det tog en knapp timme sedan har jag 3-4 värkar per 10 minuter och är på väg in till sjukhuset.
Nu tänker ni såhär: men vänta nu, det här verkar ju gå fort, stod det inte att hela partajet tog 27 timmar. Skarpsinnig observation, och det var samma tankebanor som jag gick i, alltså att det här verkar gå fort… men det kom att ändras.

En annan tanke som slår mig runt denna tidpunkt: varför har ingen sagt att när vattnet har gått fortsätter det att rinna? Jag tog på mig en binda med tanke om att det skulle hjälpa… haha NOPE ett steg sedan var allt helt dyngsurt. Så på en tron av handdukar försökte jag rädda passagerarsätet från att drunkna i fostervatten.

Väl inne på Nyköping Lasarett blir vi inlagda och det blir längre mellan värkarna samt livmodertappen pausar i sin självutplåning. Men värkarna blir så intensiva trots att de inte driver något framåt, förmodligen eftersom jag är helt slut då jag inte sovit, så jag ber om syrgas för att hantera dem.

Aktiva fasen

Timmarna passerar, inget går framåt och jag ber om sömntablett.
Den gör mig bara ännu mer trött. Så trots att ryggmärgsbedövning med all sannolikhet kommer avstanna processen ännu mer ber jag om det i förhoppningen om att få sova och orka med att själv krysta ut honom.
Den delen av planen, likt allt annat under förlossningen, går inte som tänkt. Jag kan inte somna men får vila lite iallafall så värkarna blir mindre intensiva. Martin lyckas dock sova och samla krafter till att stötta, trycka, massera och heja på senare.

På eftermiddagen den 22:a sätts jag på värkstimulerande dropp eftersom förlossningen inte fortskrider av sig själv. Värkarna kommer igång och jag stället mig upp mot stå-bordet och står där, går, gör utfall, hänger och andas syrgas till 21-22 ish då krystvärkarna kommer.

I mitt förlossningsbrev skrev jag;
– att jag var orolig för att personalen skulle vara stressad, och att de skulle prata över huvudet på mig/oss
– att jag önskade kontinuerlig dialog, vill gärna få förklarat för mig alternativ hur, vad och varför – om tid finns. Om tid inte finns önskar jag snabb info om vad som kommer ske, och skulle inte den tiden finnas kör på och berätta i efterhand.
– att jag inte var emot sugklocka, skulle vi komma dit litar jag på att de tar det beslut som är säkrast och best just då

Jag behövde inte oroa mig över något av det. Jag tror att vi hann ha 5 skiftlag under våra timmar på Nyköpings förlossning och alla var superproffsiga, tillmötesgående och fick oss att känna oss trygga och hörda, samt inkluderade i besluten.
De sa efter Otto hade kommit att det hade varit ”lite hektiskt” eftersom det var 3 barn som föddes den natten, men det var inget vi märkte av. Vi hade personal inne hos oss hela tiden och de hade stenkoll.

Krystfasen

Vår Plan A var: TENS och syrgas, inget stimulerande, inte gynställning/liggandes på rygg. Efter att i krystfasen ha testat flera av de positioner jag och Martin tränat på innan testar jag gynpostionen och det känns så skönt att få slappna av. De flesta böcker och källor jag läst som förberedelse innan rekommenderar inte den positionen då det låser bäckenet. Jag får veta att jag har för starka bäckenbottenmuskler som i det läget gör att Otto in vill komma ut själv, oavsett fritt eller låst bäcken och jag väljer att bevara så mycket energi jag kan vilket jag gör bäst liggandes på rygg.

Läkaren kommer och vi pratar lite, hon föreslår att de ska testa att trycka på magen för att se om det ger Otto en skjuts – ni gissar rätt inget händer.
Så det blir sugklocka och för att jag inte ska spricka klipper de mig.

Signalerna från kroppen synkar inte riktigt och jag uppfattar inte när de faktiska krystvärkarna kommer, så jag får hjälp att veta när jag ska krysta. Efter 2 eller 3 drag med sugklockan kommer Ottos huvud ut, men eftersom jag är så trött och krystsvag tar det ca 3 minuter mellan den krystvärken och den som föder resten av honom efter tre på morgonen den 23:e januari.

Eftersom det har gått 27 timmar sedan vattnet gick, och han inte skriker och knappt andas får jag bara hålla honom en kort stund innan de tar honom (och Martin) till ett rum där de får ut blod, slem och vätska ur hans lungor. Det går snabbt sedan kommer de tillbaka och lägger Otto på bröstet, och direkt börjar han amma.

Stöd av partner under förlossningen

Under hela förlossningen, precis som under graviditeten och IVF:nehandlingarna var Martin fantastisk. Dels hade vi gått Föda Utan Rädsla-onlinekursen tillsammans och fått bra verktyg därifrån. Men också pratat och provat massor om hur vi skulle kommunicera, vad som kändes bra, plan A, B, C, D osv. Det fanns inte en sekund jag kände mig ensam, inte någon gång han missade mina signaler eller släppte fokus.

Han förekom med vatten och dextrosol, var där med händer och masserade, tryckte, höll emot och stöttade.
Hans pepp och frågor och hur han tog kommunikationen med personalen när jag inte kunde prata var ovärderlig. Och jag är så tacksam att jag fick ha honom som partner. Under förlossningen som i livet.

Såhär i efterhand

Det är helt galet hur snabbt jag glömt det som hänt, ordning, tankar, känslor och sånt. Men något jag inte glömt är känslan av krystvärkar. Jag kommer inte ihåg att de gjorde särskilt ont (när jag frågar Martin säger han att jag inte tyckte att de gjorde ont under tiden heller). Känslan av hur kroppen nästan som en våg spänner muskler för att föda ut fostret – så galet övermäktigt, så kraftfullt, så coolt!

Jag inser att jag hade tagit på mig det tjocka pannbenet inför förlossningen, det var ”nu kör vi det här tills det är klart”. Det i kombination med stödet från Martin och att jag kände mig så trygg med personalen tror jag bidrog till att jag inte fick panik under förlossningen, vilket jag hade förberett mig på att få.
Ni vet som förlossning typiskt framställs i filmer och på TV när förlossning = höga skrik av smärta och oro.
Vid ett tillfälle blev jag lite rädd, det var när jag kände mig så galet trött (innan ryggmärgsbedövningen) och kom in i tankebanorna ”tänk om jag inte orkar krysta och det blir akut kejsarsnitt”. Men jag lyckades komma ur den tankespiralen och vara där och då, och efter det oroade jag mig inte framåt utan lyckades vara helt närvarande vilket gav mig tydliga uppgifter att fokusera på att utföra för att komma vidare till nästa steg.

Tyckte jag att det var en trevlig/angenäm förlossning? Nej det skulle jag inte säga. Jag upplevde den inte då, och känner inte eller nu när jag tänker tillbaka på den, som traumatisk.
Men att det tog så lång tid och att jag blev krystsvag/värkosynkad gör att jag undrar om min kropp skulle kunna göra det på ett annat sätt, kanske orka mer själv, om det blir en andra gång?

Att det blev sugklocka och ett klipp känns okul i tanken, men inte så farligt i verkligheten. Idag, ca 3,5 veckor efter förlossningen, är klippet nästan läkt och jag känner inte av det, det begränsar mig inte. Jag har återfått kontakt med bäckenbotten på så sätt att jag kan slappna av, kan lyfta perineum och vaginalmusklerna, kan knipa kring urinröret (kissar inte på mig när jag nyser, hoppar eller lyfter) och har inga problem med ändtarmen.
Sugklockan var inte skön men inte heller hemsk, det kändes underligt när de drog men det är ju inte så konstigt.

Så, okul att bli klippt, och underligt med sugklocka men målet var att få ut Otto levande och att slippa bristningar som kunde leda till försämrad funktion – så det var rätt beslut.

Läs mer:

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Stäng meny